Så var det dags igen, som så många gånger tidigare i historien, i så många länder. Slå ihop för att sedan dela upp igen. Länder. Fem stater slås ihop. Genialist förslag, så självklart och så lätt. Det är intrycket jag får när jag läser Gunnar Wetterbergs debattartikel i DN. Artikeln finns här.
Wetterberg vill ha en nordisk förbundsstat för att stärka maktpositionen för de nordiska länderna. Förbundet skulle bli en stark ekonomi och därmed få flera nyckelroller i EU och i världen. Trots att jag tror på samarbete, framför allt för industrins skull, så får detta mig att tänka på krig. Det var den första tanken som dök upp i huvudet. Jag kanske överreagerar, men det brukar inte vara så enkelt. Jag tänker på alla länder som slagits ihop och som resulterat i utbrytargrupper. Wetterberg vill ha en ny Kalmarunion, vad jag minns så slutade den blodigt. Jag funderar över om vi verkligen lär av våra misstag.
Jag tror som sagt att samarbete är bra. Men när Wetterberg börjar tala om att Drottning Margrethe II är det självklara valet som statsöverhuvud, bara på grund av parallellen med Drottning Margareta under Kalmarunionen, ja bara på grund av hennes namn, tappar jag helt tråden. Som sagt; är det verkligen så enkelt? Wettergren tycker att språkbarriären kan lösas genom att alla barn i skolan läser ett nordiskt språk vid sidan av sitt modersmål. Det skulle vara jättekonstigt att låta skolbarn ragla finska eller isländska när det finns språk som talas av mijontals fler människor och som kan ge mycket större nytta i framtiden; så som spanska, kinesiska och arabiska. Ett citat som roade mig var:
”Normalt borde det annars räcka att alla officiella dokument publiceras på två språk, finska och ett av de skandinaviska språken, även om isländskan till en början kan vara svårtolkad.”
Han talar i och för sig om officiella dokument, men ändå. Jag skulle hellre se det på engelska än på isländska i så fall. Som sagt, det är inte så enkelt.