Det finns mängder av information att läsa som visar på mycket mer allvarliga aspekter än en influensaexperts samröre med vaccinindustrin. Det finns hemsidor, bloggar och tidningar som skriver om detta varje dag. Det är intressesant läsning. Det som är extra intressant med SvD:s artiklar är inte bara att läsningen i sig är intressant, utan att det också är den första stora dagstidningen i Sverige jag har sett som vågar analysera svininfluensamaskinen.

I Sverige finns en tradition av stark tilltro bland folket till våra myndigheter. Det verkar som att våra beslutsfattare i sin tur har en extremt stark tilltro till internationella organisationers råd. Förvånansvärt snabbt satte de igång denna enorma, och kostsamma, apparat och vaccinerade 2,5 miljoner svenskar redan under första månaden. Detta efter ett beslut som baseras på 18 hemliga rådgivares inrådan. Att de är hemliga är det jag reagerar på. Varför är de hemliga? Är inte förutsättningen i en demokratisk värld att vi åtminstone ska få veta vilka som påverkar de beslut som fattas ovanför våra huvuden så vi kan bedöma hur tillförlitliga de tycks vara? Ska inte sådana råd vara så pass utarbetade att personerna som ger dem kan stå för dem? Nej. WHO valde att ta detta beslut under total sekretess.

Så här skriver SvD:s Inger Atterstam:

”SvD:s granskning av WHO:s byråkrati för influensa och vaccineringar visar samtidigt på en svåröverskådlig mängd kommittéer och experter plus en uppseendeväckande generös plats för industrifolk på WHO:s konferenser och möten. Uppenbarligen engageras flera av världens absolut ledande forskare. Och uppenbarligen har många av dem ekonomiska bindningar till läkemedels- och vaccinföretag som konsultarvoden och styrelseuppdrag. Upprörande tycker förmodligen många. Men inte särskilt förvånande. Så ser verkligheten fortfarande ut: flertalet medicinska toppforskare utför lönande extraknäck åt industrin.”

Att läkemedelsbolagen tjänar enormt mycket pengar på en världsomspännande vaccinering är självklart, likaså att det är varje lands befolkning som betalar sprutorna med skattepengar. Oavsett om beslutet var rätt eller inte bör det vara självklart att de som betalar för vaccinet och även uppmanas att ta det får veta hur och av vilka beslutet togs.

I artikeln påminns jag om den frihet vi faktiskt har i Sverige, oavsett Ipred- och FRA-lagar så har vi alla rätt att yttra våra åsikter. Vi har till och med ett flertal medier att använda oss av. Från att skicka in insändare och ringa till radion så har vi nu alla möjlighet att ha vår egen blogg, twitter, facebook med mera där vi kan sprida vad vi tycker och tänker om vårt samhälle. Det är en möjlighet som inte är lika självklar för alla.

Läs Peter Englunds artikel här.

Som det ser ut idag är väldigt många arbetslösa. Detta året har flera vänner och bekanta till mig blivit arbetslösa, något som jag aldrig tidigare har upplevt. Detta innebär naturligvis att det är hårdare konkurrens om de få jobb som finns att söka. Det innebär i sin tur att man måste skaffa sig ännu mer erfarenhet och kunskap inom sin bransch för att öka sina chanser.

De två problem med a-kassan som jag syftar på är dels att om man är timanställd, anställd vid ett bemanningsföretag (vilket innebär timanställning i praktiken) eller jobbar deltid blir man av med sin a-kassa efter 75 a-kassadagar. En timanställning betyder en osäker inkomst eftersom man vissa månader kan få jobba heltid och vissa månader kanske bara får jobb några dagar. Denna osäkerhet gör att man är tryggare ekonomiskt med sin a-kassa och vågar inte söka ett jobb med timanställning. Det jobb som kanske kan leda till att man helt slipper sin a-kassa och i bästa fall att man får den erfarenhet och de kontakter som krävs för en anställning. Hade man haft möjligheten att få använda sin a-kassa de månader man inte går runt på timanställningen hade man vågat söka ett sådant jobb.

Det andra problemet är att man om man som arbetslös privatperson har företag så måste man ha sitt företag ”vilande” enligt a-kassans definition. Företaget finns kvar som vanligt men det får inte förekomma någon som helst aktivitet i det, inga in- eller utbetalningar med andra ord, då försvinner a-kassan. Så en arbetslös företagare som vill göra rätt för sig så gott det går, och till exempel lyckas skaffa sig uppdrag som konsult eller på frilans, får inte ta betalt för sina uppdrag. Då försvinner a-kassan, man vet inte om man får ett uppdrag nästa månad och man vet därmed inte om man har råd att betala sin hyra nästa månad.

Mycket pengar skulle säkerligen sparas i a-kassan om arbetslösa fick jobba så mycket de hade möjlighet till, speciellt idag när få företag vågar anställa personer på heltid. Självklart skulle det man tjänar dras av a-kassabeloppet den månaden, man skulle alltså inte få det bättre ekonomiskt för att man arbetar vissa timmar. Men man skulle må bättre för att man har tjänat sina pengar själv och man skulle också känna att man kom framåt och skaffade sig erfarenhet och kontakter på arbetsmarknaden.

Regeringen har utformat a-kassan på det här sättet för de vill förhindra att människor ”fastnar” i deltidsarbete, som de uttrycker det. Men att fastna i arbetslöshet är väl värre än att fastna i deltidsarbete? Utgångspunkten vid denna typen av utformningar borde vara att människor vill arbeta, som jag tror att de allra flesta vill, och inte att de vill utnyttja systemet till varje pris och ligga hemma och titta på såpoperor hela dagarna. Det finns säkert ett fåtal av dessa, men jag tror inte att de mår särskilt bra.

Självklart har de träffats många gånger förut men nu är de ensamma tillsammans med barnen i svärfaders stuga på landet. Under ett par dagar får huvudkaraktären Chloé tillfälle att lära känna den man som hon har upplevt som kall och osympatisk under alla år hon har trott att hon har känt honom. Svärfader berättar om den del av hans liv som tidigare har varit hemlig för Chloé och andra i hans närhet. Utan att det behöver sägas är det tydligt att han berättar sin historia för Chloé för att hjälpa henne att förstå sin egen situation, eftersom hon just har blivit lämnad av sin man.

Det jag gillar med Gavaldas roman är att den baseras på det här mötet, det är det som är det spännande i den. Allt annat är enkelt: den berättas på ett enkelt sätt och med ett enkelt språk. Romanen utspelar sig under ett par dagar i ett hus på landet. Sedan tar den slut. Utan något direkt avslut, men ändå på ett sätt som får läsaren att förstå vad den ville säga, eller vad svärfadern ville säga Chloé.

Rubriken på gp.se lyder ”Ipredlagen gynnar pedofiler” vilket låter som en drastisk slutsats men som trots allt inte behöver vara helt felaktig. I vilket fall är det uppenbarligen en lag som är formulerad på ett felaktigt sätt när den leder till åtgärder som den här. Det som riksdagen har att välja på är att omformulera Ipredlagen eller att helt enkelt lagstifta om hur operatörerna ska hantera sina kunduppgifter, vilket skulle bli en omdiskuterad inskränkning.

För ett par veckor sedan publicerades en artikel på dn.se där det stod att uppskattningsvis en halv miljon svenskar gömmer sig på internet numera, genom så kallade anonymiseringtjänster. Det innebär att det spelar ingen roll om operatörerna slänger uppgifterna eller inte, för bland de svenskar som gömmer sig på internet finns med största sannolikhet de som har något att dölja, samt dem som vill visa sitt motstånd mot lagar som Ipred och FRA.

Få beslut i riksdagen möter sådant motstånd bland svenskarna som de här lagarna och det tycks som att motståndarna har många lösningar för att komma runt dessa lagar. Arbetet är allt för omfattande och högljutt för att det ska gå att ignorera från regeringens sida.

Som en total kontrast läste jag sedan ”Vinterträdgården” av Christine Falkenland. Jag fångas på första sidan, av språket. Falkeland är poet och poesin tar ibland över i boken, det är synd. För mig är en roman en historia som ska berättas, först och främst. Språket är det som kan ge historien en djupare dimension och skapa känslor och tankar utanför historien i sig. Falkeland har en stil som jag gillar och jag njuter ibland av språket. Men historian är platt jämfört med ”En blomma i Afrikas öken”.

En bra historia och ett spännande  språk.  Bäst blir det när de förs samman och blir till en upplevelse.

Så här såg Linnéstaden ut från Skansen krona ikväll när solen  höll på att gå ner och himmelen var rosa och aprikos och grå. Oscar Fredriks kyrka, som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg, syns i mitten av bilden.

Men vi firar, tack och lov, inte Gustav II Adolfs insatser som fältherre. Under alla dessa krig hann kungen även med att föra en omfattande inrikespolitik. Det handlade om statsrätt, högre utbildning och handelspolitik. Och om grundandet av flera städer. Bland annat Göteborg år 1619 1621; vår anledning att äta bakelser idag.

Jag fascineras av att det inte var så länge sen. För 400 år sedan fanns makten hos kungen, och kungen deltog dessutom i krig. De var inte utbytbara på det sätt som vår tids statsminister, de var inte valda. Vårt styre berodde på släktskap och barn i rakt nedstigande led. Även om krigsherren Gustav II Adolf inte tilltalar mig så imponeras jag av hans insatser och av allt han hann med under sin tid som kung. Han var 17 år när han tillträdde och hans framtid var förutbestämd. En tung börda på en 17-årings axlar.

Jag reflekerar över hans dotter, Drottning Kristina, som blev drottning vid 6 års ålder, då Gustav Adolf dog. Hela hennes barndom ska ha varit en förberedelse för livet som regent. Kristina gick till slut sin egen väg, abdikerade och flyttade från Sverige. Det fanns en styrka både i Gustav Adolf som tog hela ansvaret och i Kristina som lyckades bestämma över sitt liv trots den målinriktade uppfostran hon fick. Men tack och lov för demokrati och för att inte födas med makt, både för vår och deras skull!

”Två månader efter USA:s invasion av Irak, som Göran Persson förklarade folkrättsvidrig, skrev dåvarande försvarsminister Leni Björklund under ett avtal med den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld. Det handlade om ‘fördjupat samarbete i frågor rörande försvarsmateriel.’ Det arbetet pågår fortfarande. Svenska företag anpassar sin utveckling till världens största vapenkonsument.”

Bara det att Sverige väljer att svansa efter USA:s önskemål i deras minst sagt tveksamma krigsföringsmetoder är skrämmande. Speciellt då önskemålen som svenska vapentillverkare på Saab Bofors Dynamics har arbetat efter i sin utveckling är att vapnen ska kunna användas i trånga städer och att de ska gå att avfyra inne i ett rum. Jag får fruktansvärda scenarier framför mig när jag läser detta.

I reportaget intervjuas bland annat ”Irakveteranen” Paul Anderson. 1985 är han född, den här Irakveteranen. En ung amerikansk svenskättling. Med amerikanska flaggan tatuerad på ena armen, och svenska flaggan på den andra. Han var sjutton år när han på politikernas uppmaning anmälde sig på militärens rekryteringskontor. Han bär på en händelse som han inte ens har berättat för sin familj, av rädsla för att de föralltid ska se på honom med smärta om de skulle känna till vad han gjorde den där dagen i Fallujah 2007. När han med hjälp av ett avtryck på en AT-4 släckte fem liv. En AT-4 som är tillverkad av svenska Saab Bofors Dymancis. Det mest intressanta med Paul Anderson, en amerikan med intresser för Sverige, är att han blir förvånad över att Sverige tillverkar vapen till amerikansk krigsföring. Han trodde att Sverige var helt neutralt, och han önskar att Sverige ska fortsätta vara 100 procent neutralt. Som om det är känt och självklart, att Sverige är neutralt.

En annan soldat från Irakkriget, Ben Fugate, född 1987, får frågan vad han tycker om att svenska företag exporterar vapen till USA. När han pratar om skulden i det hela säger han: ”Det är som om jag skulle säga att jag inte hade någon del i Irak, jag var bara där.” Ben har dödat minst 14 personer med hjälp av något som heter M68, ett rödpunktssikte till amerikanska standardgevär, tillverkat av svenska Aimpoint. Om en enskild soldat har tagit 14 liv med den här, och en annan har tagit fem liv med en AT-4:a, hur många liv har då inte Saab Bofors Dynamics och Aimpoints produkter tagit sammanlagt?

I HBO:s miniserie ”Generation Kill”, som baseras på en journalists upplevelser av Irakkriget, säger soldaterna  ”Let’s make som money” innan de ska ge sig ut på uppdrag. Jag vet inte om de anar hur rätt de har, hur mycket pengar kriget faktiskt omsätter och hur många som tjänar blodiga pengar tack vare det.

Läs hela reportaget här.

Jag tänker på min lilla Tusse jag hade när jag var yngre, en jättesöt och go vädur. När jag tänker på honom så känns det helt osannolikt att någon ens kan skada en kanin, än mer att de kan skära halsen av en. Folk som dödar utan anledning, utan att vara hotade (jag vågar säga att det inte finns någon situation där man är hotad av en kanin på det sättet) är de mest obehagliga.

Jag insåg att det är det som är kärnan, mitt skrivande har aldrig hämmats av tvång av något slag. Tack vare min lågstadiefröken och mina föräldrar har jag fått skriva som jag ville, stavning var väldigt oviktigt i min värld. Det handlade bara om de berättelser och tankar som jag fick föreviga. Och om papper och pennor av olika slag, som jag fortfarande är barnsligt förtjust i. Till och med när jag skrev min magisteruppsats i statsvetenskap, som kan låta grått och trist, var det lustfyllt för mig att skriva.

Nu har stavning och grammatik självklart blivit viktigare. Det är grundläggande och nödvändigt i de flesta texter. När jag skriver dikter och andra texter som är skrivna för skrivandets skull tänjer jag dock medvetet på grammatiken. För att ge texten sin stil och sitt liv. Grammatik har till och med blivit intressant.

Det finns mycket jag har velat skriva på bloggen som jag inte har gjort. Jag har valt att fokusera på samhällsdelen, för att jag ville hålla en någorlunda avgränsad nisch. Jag vill dock inte se mig själv leta intressanta ämnen och sen tvinga ner några rader om dem. Jag tycker verkligen om att skriva krönikor om samhällsföreteelser, så jag ska inte förstöra det intresset. Jag ska därför prova mig fram ett par veckor. Jag ska lägga in mer av sådant jag verkligen tycker om: fotografier (för jag försöker lära mig att fota), litteratur (eftersom jag läser minst en bok i veckan och gärna vill dela med mig och tipsa) och annat lustfyllt som jag vill dela. Samhällsdelen är fortfarande min huvudtanke, men skrivandet kring det vill jag hålla på en viss standard och därför bara publicera inlägg jag känner lust för att skriva.

Så, ni som läser, jag kommer prova mig fram ett litet tag och släppa på de gränser jag har satt. Ge gärna feedback under tiden!

Wetterberg vill ha en nordisk förbundsstat för att stärka maktpositionen för de nordiska länderna. Förbundet skulle bli en stark ekonomi och därmed få flera nyckelroller i EU och i världen. Trots att jag tror på samarbete, framför allt för industrins skull, så får detta mig att tänka på krig. Det var den första tanken som dök upp i huvudet. Jag kanske överreagerar, men det brukar inte vara så enkelt. Jag tänker på alla länder som slagits ihop och som resulterat i utbrytargrupper. Wetterberg vill ha en ny Kalmarunion, vad jag minns så slutade den blodigt. Jag funderar över om vi verkligen lär av våra misstag.

Jag tror som sagt att samarbete är bra. Men när Wetterberg börjar tala om att Drottning Margrethe II är det självklara valet som statsöverhuvud, bara på grund av parallellen med Drottning Margareta under Kalmarunionen, ja bara på grund av hennes namn, tappar jag helt tråden. Som sagt; är det verkligen så enkelt? Wettergren tycker att språkbarriären kan lösas genom att alla barn i skolan läser ett nordiskt språk vid sidan av sitt modersmål. Det skulle vara jättekonstigt att låta skolbarn ragla finska eller isländska när det finns språk som talas av mijontals fler människor och som kan ge mycket större nytta i framtiden; så som spanska, kinesiska och arabiska. Ett citat som roade mig var:

”Normalt borde det annars räcka att alla officiella dokument publiceras på två språk, finska och ett av de skandinaviska språken, även om isländskan till en början kan vara svårtolkad.”

Han talar i och för sig om officiella dokument, men ändå. Jag skulle hellre se det på engelska än på isländska i så fall. Som sagt, det är inte så enkelt.

I Göteborgs-Posten läser jag att anmälningar om djurplågeri ökar i Västra Götaland. Kanske är det fallet i Lerum för några månader sedan som har gjort folk uppmärksamma. Kanske har det bidragit till att fler anmäler sådana företeelser. I Lerum misshandlades 14 hundar och katter under en kort period. De stympades och hängdes upp på publika platser. Den unga mannen som låg bakom dömdes till rättpsykiatrisk vård. Läs artikeln här.

Det måste vara väldigt sjuka människor som misshandlar djur. Djur är som små barn; de behöver mat, vatten och sömn. Kärlek, närhet och trygghet. De handlar på instinkt och skulle aldrig skada någon om de inte kände sig hotade. Till och med ett hungrigt rovdjur är barmhärtigt mot sina byten, dödar dem oftast med bett i halsen så de slipper lida. De skulle aldrig jaga för skoj skull, utan bara så mycket de behöver för att överleva. De äter upp allt som går att äta på sina byten, inte bara de fina filéerna.

Djur hjälper varandra. På savannen betar zebrorna först av högt och grovt gräs, eftersom de har den förmågan. De lämnar den lummig grönska som blir kvar till gnuerna. Gnuernas betning i sin tur gynnar uppkomsten av spädare gräs av det slag som gasellerna behöver då de ska beta. Jag tycker att det är fascinerande. Djur lever i en form av gemeskap, med varandra och med naturen. Vi människor glömmer ofta bort att vi är en del av hela systemet.

Vi har väldigt mycket att lära från djurs beteende. Jag är glad att jag har ett litet rovdjur hemma som påminner mig om detta varje dag.